Det värsta med mitt hjärta
Tvåtusenetthundranittio koppar kaffe. Ett år och sex bäcksvarta koppar om dagen. Hjärtat slår, alldeles för hårt i bröstet. Det är inte bra men det gör ingenting. Jag vill att det ska sprängas.
Det värsta med mitt hjärta är att du bor i det.
Om ett nytt år och allt det som gör livet värt att leva
Skriven 2011-12-29.
Tvåtusenelva var året då jag slutade leva. I ett helt år var jag fullkomligt livlös. Jag var så sjuk och jag var så ensam och jag var alldeles kolsvart inombords. Jag spenderade mina dagar i en säng med något som kändes lite som feber inombords, fast tusen gånger värre och tusen gånger så smärtsamt. Valborg, midsommar eller julafton spelade inte någon roll. Jag bara låg i min säng och såg årstiderna förändras utanför fönstret, samtidigt som jag lät den jag en gång var långsamt tyna bort framför mina ögon. I perioder grät jag så pass oavbrutet att tårarna på mina kinder slutade kännas och i andra perioder var jag bara livlös. Utan att öppna ögonen, utan att prata och utan att äta.
Trots detta har jag aldrig varit så tacksam över ett nytt år och en ny start som jag är idag. För är det någonting man lär sig när man på mindre än en månad går från att vara en social och glad tjej till att vara en nedbruten människa helt utan livslust, så är det vilka saker i livet som är på riktigt. Vad som består och vad som kan försvinna på ett ögonblick. Den kärlek jag har fått erfara de senaste året kommer aldrig att dö. Jag har varit i helvetet och vänt och det är inget jag önskar min värsta fiende ens. Men på vägen har jag fått det bevisat för mig att det finns människor som är villiga att slå sig blodiga för min skull, och för det är jag så oändligt tacksam.
Smärtan jag har fått erfara det senaste året har fått mig att inse vad det är som verkligen betyder någonting. För tro mig, högsta betyg i alla ämnen och storlek trettiofyra på tröjor betyder ingenting alls när man väl sitter där på sin säng och inser att man faktiskt inte vill leva mer. Människorna runt omkring som aldrig slutar krama ens hand, hur mycket den än skakar och hur orkeslöst man än kramar tillbaka, det är de som betyder någonting. Ingenting annat kommer någonsin spela någon roll.
Dessa människor ger mig ork att leva. För varje gång jag har suttit där på sängkanten och skadat mig själv så har jag skadat dem också. Varje gång jag har sjunkit djupare ned i det svarta så har de följt efter. Så fruktansvärt många gånger har jag sett dem lida och så fruktansvärt många gånger har jag låtit dem göra det. Jag har blundat för jag har inte orkat se. Ändå fanns de kvar vid min sida när jag öppnade mina ögon igen. Ändå har de offrat en bit av sig själva när de slagits för min överlevnad då jag inte orkade göra det själv. Det är tack vare dem, tack vare deras konstanta kärlek och deras luft i mina lungor, som jag står upp idag.
Jag vet att jag fortfarande är långt ifrån den sociala, glada och tjej jag var förut. Jag är fortfarande svag och jag är fortfarande trasig. Men jag har långsamt börjat släppa taget om allt det som förstör mig. För första gången på länge vill jag verkligen leva mitt liv och för första gången på länge kan jag se någon slags framtid för mig själv. Det här ska bli mitt år. Det är min tur att leva och det är min tur att med allt det jag har ge tillbaka till dem som hjälpt mig att andas under året som gått. Det var för deras skull jag bestämde mig för att inte ge upp, och det är för dem jag ska fortsätta att slåss. För dem vill jag leva. Hela år tvåtusentolv och varenda sekund i resten av mitt liv.
Trots detta har jag aldrig varit så tacksam över ett nytt år och en ny start som jag är idag. För är det någonting man lär sig när man på mindre än en månad går från att vara en social och glad tjej till att vara en nedbruten människa helt utan livslust, så är det vilka saker i livet som är på riktigt. Vad som består och vad som kan försvinna på ett ögonblick. Den kärlek jag har fått erfara de senaste året kommer aldrig att dö. Jag har varit i helvetet och vänt och det är inget jag önskar min värsta fiende ens. Men på vägen har jag fått det bevisat för mig att det finns människor som är villiga att slå sig blodiga för min skull, och för det är jag så oändligt tacksam.
Smärtan jag har fått erfara det senaste året har fått mig att inse vad det är som verkligen betyder någonting. För tro mig, högsta betyg i alla ämnen och storlek trettiofyra på tröjor betyder ingenting alls när man väl sitter där på sin säng och inser att man faktiskt inte vill leva mer. Människorna runt omkring som aldrig slutar krama ens hand, hur mycket den än skakar och hur orkeslöst man än kramar tillbaka, det är de som betyder någonting. Ingenting annat kommer någonsin spela någon roll.
Dessa människor ger mig ork att leva. För varje gång jag har suttit där på sängkanten och skadat mig själv så har jag skadat dem också. Varje gång jag har sjunkit djupare ned i det svarta så har de följt efter. Så fruktansvärt många gånger har jag sett dem lida och så fruktansvärt många gånger har jag låtit dem göra det. Jag har blundat för jag har inte orkat se. Ändå fanns de kvar vid min sida när jag öppnade mina ögon igen. Ändå har de offrat en bit av sig själva när de slagits för min överlevnad då jag inte orkade göra det själv. Det är tack vare dem, tack vare deras konstanta kärlek och deras luft i mina lungor, som jag står upp idag.
Jag vet att jag fortfarande är långt ifrån den sociala, glada och tjej jag var förut. Jag är fortfarande svag och jag är fortfarande trasig. Men jag har långsamt börjat släppa taget om allt det som förstör mig. För första gången på länge vill jag verkligen leva mitt liv och för första gången på länge kan jag se någon slags framtid för mig själv. Det här ska bli mitt år. Det är min tur att leva och det är min tur att med allt det jag har ge tillbaka till dem som hjälpt mig att andas under året som gått. Det var för deras skull jag bestämde mig för att inte ge upp, och det är för dem jag ska fortsätta att slåss. För dem vill jag leva. Hela år tvåtusentolv och varenda sekund i resten av mitt liv.
Daughter to father
Skrivet 2011-05-05.
Om jag tar på mig gummistövlarna och går vår vanliga runda, går du bredvid mig då? Ska jag vänta på dig vid skogsbrynet i några minuter så att du får hämta andan? Kan vi gå vidare? Har trycket över bröstet släppt nu?
Jag gråter inte så mycket längre. Jag dricker en massa te och lyssnar på Veronica Maggios nya album om och om igen. Hon sjunger om sju sorger och jag tänker att jag har nog bara en. Men den är så mycket större än någon annan sorg jag någonsin upplevt. Som sju sorger i en. Jag kommer att överleva, säger dom.
Så jag går vår vanliga runda och när jag kommer fram till skogsbrynet stannar jag upp och väntar i några minuter. Jag äter min frukost utan du sitter mitt emot, jag publicerar texter även fast du inte har fått läsa dem först och jag skrattar åt skämt även fast de inte är dina.
Men när Veronica sjunger att hennes hjärta blöder vet jag så väl att mitt gör det också. Och trots att jag har blödningen under kontroll och att jag vet att jag kommer att överleva så är det inte alls det jag vill. Jag vill ställa in din äggkopp i diskmaskinen på morgonen, jag vill se dig skratta och jag vill höra stegen av dina stövlar bredvid mig i gruset. Jag vill inte överleva.
Jag vill leva.
Jag gråter inte så mycket längre. Jag dricker en massa te och lyssnar på Veronica Maggios nya album om och om igen. Hon sjunger om sju sorger och jag tänker att jag har nog bara en. Men den är så mycket större än någon annan sorg jag någonsin upplevt. Som sju sorger i en. Jag kommer att överleva, säger dom.
Så jag går vår vanliga runda och när jag kommer fram till skogsbrynet stannar jag upp och väntar i några minuter. Jag äter min frukost utan du sitter mitt emot, jag publicerar texter även fast du inte har fått läsa dem först och jag skrattar åt skämt även fast de inte är dina.
Men när Veronica sjunger att hennes hjärta blöder vet jag så väl att mitt gör det också. Och trots att jag har blödningen under kontroll och att jag vet att jag kommer att överleva så är det inte alls det jag vill. Jag vill ställa in din äggkopp i diskmaskinen på morgonen, jag vill se dig skratta och jag vill höra stegen av dina stövlar bredvid mig i gruset. Jag vill inte överleva.
Jag vill leva.
Om att vara vacker men ändå känna sig ful
Igår pratade jag med en vän om hur det är att känna sig ful, om att veta om hur vacker man är och tycka att man oftast blir bra på bild men att ändå känna sig ful. Det är ett skrämmande ämne, för att känna sig ful är en av de farligaste känslorna som finns. Känslan av att känna sig ful äter upp en människa inifrån och tillslut, om man inte stoppar den, så kommer den att leda till undergång. Jag har förstört så mycket genom att känna mig ful. Jag har offrat så fruktansvärt många viktiga saker och människor i jakten på att få känna mig fin, bara för att i slutändan inse att det inte funkar så. Att känna sig fin är ingen slutstation vi alla måste nå genom att gymma, färga håret för femte gången och sluta äta. Tro mig, för jag har en gång nått min slutstation. Jag har stått framför en spegel och inte kunnat hitta ett enda fel på min kropp och ändå känt mig fulast i världen.
Att känna sig ful är en av de farligaste känslorna som finns. För den kan så lätt gå överstyr, och oavsett vad så leder den bara till besvikelse. Den kan över en natt gå från en dålig hårdag till att överhuvudtaget inte kunna visa sitt ansikte bland folk. Jag vet detta för att jag inte kommer att kunna gå i skolan i höst. Jag kommer inte att få uppleva känslan av att ta studenten med en klass jag älskar och jag kommer inte få ha på mig en studentmössa, och det är inte för att jag inte förstår matte eller inte uppskattar att gå i skolan, utan bara en av de hundratals saker jag har gått miste om för att jag har känt mig ful. För att jag en gång lät den känslan ta över precis allt det som var jag, och för att det sen dess har funnits så oerhört många dagar då det har varit en fysisk omöjlighet för mig att gå utanför dörren bara på grund av det jag sett i spegeln.
Därför är att känna sig ful en av de farligaste känslorna som finns.
Jag har skrivit så många texter om saknad utan att få dem att räcka till
Jag tror att man kan gå sönder av saknad. Jag tror att man kan dö av att lyssna på Bon Ivers Skinny love om och om igen tills man har slut på tårar, jag tror det.
Jag tror att man kan dö utan att förstå det. För i sinnet lever man alltid - och hoppas. En dag blir allt bra och man kan inte dö av saknad, man kan inte det. Det är omöjligt. Precis som det är omöjligt att ligga sömnlös hundra nätter i rad eller hamna på ett iskallt toalettgolv med ofrivilligt skakande händer exakt varje gång man inte känner hans armar omkring sig när det åskar, och ändå så gör man precis det. Ändå sitter man ihopkurad i ett hörn av duschen och tänker att nu händer det. Nu dör jag.
Kanske har man redan dött utan att ha förstått det. Jag tror det. Gått sönder, stannat och gett upp. Accepterat. Tackat för sig och sagt hejdå. Kanske har man bara ett visst antal hjärtslag och kanske tog han med sig flera hundra tusen när han gick. Kanske har man inga kvar.
Om ett nytt år och allt det som gör livet värt att leva
Tvåtusenelva var året då jag slutade leva. I ett helt år var jag fullkomligt livlös. Jag var så sjuk och jag var så ensam och jag var alldeles kolsvart inombords. Jag spenderade mina dagar i en säng med något som kändes lite som feber inombords, fast tusen gånger värre och tusen gånger så smärtsamt. Valborg, midsommar eller julafton spelade inte någon roll. Jag bara låg i min säng och såg årstiderna förändras utanför fönstret, samtidigt som jag lät den jag en gång var långsamt tyna bort framför mina ögon. I perioder grät jag så pass oavbrutet att tårarna på mina kinder slutade kännas och i andra perioder var jag bara livlös. Utan att öppna ögonen, utan att prata och utan att äta.
Trots detta har jag aldrig varit så tacksam över ett nytt år och en ny start som jag är idag. För är det någonting man lär sig när man på mindre än en månad går från att vara en social och glad tjej till att vara en nedbruten människa helt utan livslust, så är det vilka saker i livet som är på riktigt. Vad som består och vad som kan försvinna på ett ögonblick. Den kärlek jag har fått erfara de senaste året kommer aldrig att dö. Jag har varit i helvetet och vänt och det är inget jag önskar min värsta fiende ens. Men på vägen har jag fått det bevisat för mig att det finns människor som är villiga att slå sig blodiga för min skull, och för det är jag så oändligt tacksam.
Smärtan jag har fått erfara det senaste året har fått mig att inse vad det är som verkligen betyder någonting. För tro mig, högsta betyg i alla ämnen och storlek trettiofyra på tröjor betyder ingenting alls när man väl sitter där på sin säng och inser att man faktiskt inte vill leva mer. Människorna runt omkring som aldrig slutar krama ens hand, hur mycket den än skakar och hur orkeslöst man än kramar tillbaka, det är de som betyder någonting. Ingenting annat kommer någonsin spela någon roll.
Dessa människor ger mig ork att leva. För varje gång jag har suttit där på sängkanten och skadat mig själv så har jag skadat dem också. Varje gång jag har sjunkit djupare ned i det svarta så har de följt efter. Så fruktansvärt många gånger har jag sett dem lida och så fruktansvärt många gånger har jag låtit dem göra det. Jag har blundat för jag har inte orkat se. Ändå fanns de kvar vid min sida när jag öppnade mina ögon igen. Ändå har de offrat en bit av sig själva när de slagits för min överlevnad då jag inte orkade göra det själv. Det är tack vare dem, tack vare deras konstanta kärlek och deras luft i mina lungor, som jag står upp idag.
Jag vet att jag fortfarande är långt ifrån den sociala, glada och tjej jag var förut. Jag är fortfarande svag och jag är fortfarande trasig. Men jag har långsamt börjat släppa taget om allt det som förstör mig. För första gången på länge vill jag verkligen leva mitt liv och för första gången på länge kan jag se någon slags framtid för mig själv. Det här ska bli mitt år. Det är min tur att leva och det är min tur att med allt det jag har ge tillbaka till dem som hjälpt mig att andas under året som gått. Det var för deras skull jag bestämde mig för att inte ge upp, och det är för dem jag ska fortsätta att slåss. För dem vill jag leva. Hela år tvåtusentolv och varenda sekund i resten av mitt liv.
Trots detta har jag aldrig varit så tacksam över ett nytt år och en ny start som jag är idag. För är det någonting man lär sig när man på mindre än en månad går från att vara en social och glad tjej till att vara en nedbruten människa helt utan livslust, så är det vilka saker i livet som är på riktigt. Vad som består och vad som kan försvinna på ett ögonblick. Den kärlek jag har fått erfara de senaste året kommer aldrig att dö. Jag har varit i helvetet och vänt och det är inget jag önskar min värsta fiende ens. Men på vägen har jag fått det bevisat för mig att det finns människor som är villiga att slå sig blodiga för min skull, och för det är jag så oändligt tacksam.
Smärtan jag har fått erfara det senaste året har fått mig att inse vad det är som verkligen betyder någonting. För tro mig, högsta betyg i alla ämnen och storlek trettiofyra på tröjor betyder ingenting alls när man väl sitter där på sin säng och inser att man faktiskt inte vill leva mer. Människorna runt omkring som aldrig slutar krama ens hand, hur mycket den än skakar och hur orkeslöst man än kramar tillbaka, det är de som betyder någonting. Ingenting annat kommer någonsin spela någon roll.
Dessa människor ger mig ork att leva. För varje gång jag har suttit där på sängkanten och skadat mig själv så har jag skadat dem också. Varje gång jag har sjunkit djupare ned i det svarta så har de följt efter. Så fruktansvärt många gånger har jag sett dem lida och så fruktansvärt många gånger har jag låtit dem göra det. Jag har blundat för jag har inte orkat se. Ändå fanns de kvar vid min sida när jag öppnade mina ögon igen. Ändå har de offrat en bit av sig själva när de slagits för min överlevnad då jag inte orkade göra det själv. Det är tack vare dem, tack vare deras konstanta kärlek och deras luft i mina lungor, som jag står upp idag.
Jag vet att jag fortfarande är långt ifrån den sociala, glada och tjej jag var förut. Jag är fortfarande svag och jag är fortfarande trasig. Men jag har långsamt börjat släppa taget om allt det som förstör mig. För första gången på länge vill jag verkligen leva mitt liv och för första gången på länge kan jag se någon slags framtid för mig själv. Det här ska bli mitt år. Det är min tur att leva och det är min tur att med allt det jag har ge tillbaka till dem som hjälpt mig att andas under året som gått. Det var för deras skull jag bestämde mig för att inte ge upp, och det är för dem jag ska fortsätta att slåss. För dem vill jag leva. Hela år tvåtusentolv och varenda sekund i resten av mitt liv.
Han är allt man någonsin velat ha och hjärtat har nog slutat slå nu
En morgon vaknar man upp och inser att sängen är tom igen. Han sitter ihopsjunken inne i köket med ansiktet i händerna och han orkar inte ens se en i ögonen när man försöker ta hans hand. Man gråter så att man skakar när han säger att han inte orkar mer nu och inuti bröstet kan man höra hur man slits sönder. Det är han och det är han och det är bara han. Det kommer aldrig att vara någon annan.
På bussen hem sitter grannens dotter och håller hand med en blond pojke i blå jacka och man vill bara ställa sig upp och skrika att kärlek inte existerar. För pussar i sommarregn och delad värme i en alldeles för liten säng är borta nu. Kärleken är borta nu och kvar finns bara andnöd.
Andnöd på grund av att man har sprungit konstant i flera månader och på grund av att man är så himla, himla trött. Fötterna värker och lungorna värker och hjärtat värker kanske allra mest. För hur fort man än springer så hinner man aldrig ikapp honom och hur desperat man än försöker klamra sig fast vid hans hjärta så tappar man taget varje gång.
Så man fortsätter att springa fastän man inte orkar och man fortsätter att ringa fastän han inte svarar och på nätterna gråter man tills man skakar.
För det är han och det är han och det är bara han. Och det kommer aldrig att vara någon annan.
På bussen hem sitter grannens dotter och håller hand med en blond pojke i blå jacka och man vill bara ställa sig upp och skrika att kärlek inte existerar. För pussar i sommarregn och delad värme i en alldeles för liten säng är borta nu. Kärleken är borta nu och kvar finns bara andnöd.
Andnöd på grund av att man har sprungit konstant i flera månader och på grund av att man är så himla, himla trött. Fötterna värker och lungorna värker och hjärtat värker kanske allra mest. För hur fort man än springer så hinner man aldrig ikapp honom och hur desperat man än försöker klamra sig fast vid hans hjärta så tappar man taget varje gång.
Så man fortsätter att springa fastän man inte orkar och man fortsätter att ringa fastän han inte svarar och på nätterna gråter man tills man skakar.
För det är han och det är han och det är bara han. Och det kommer aldrig att vara någon annan.
