Efter tio år är hon fortfarande den mest fantastiska människa jag känner. En människa så fylld av sprudlande glädje och energi att hon är omöjlig att inte älska, avguda och se upp till. Kanske är vi varandras totala motsatser men trots det kan hon se min insida, se någon slags väg att ta i kaoset av det jag känner och förstå summan av rytmen av mina hjärtslag. För hon ser mig, hon ser sammanfattningen av den människa jag var för tio år sedan och den människa jag är idag. Hon vet vem jag är. I tio års tid har vi pratat låtsasspråk, fiskat aborre för att sedan släppa i dem igen, galopperat ikapp på hästryggar, skrattat oss hesa efter för mycket vin och funnits där för varandra. För orkar inte hon så orkar jag och orkar inte jag så orkar hon. Efter tio år är hon fortfarande den mest fantastiska människa jag känner, och det är därför jag älskar henne så.

Jag städar, packar, lyssnar på Tallest man och tänker på att jag om fyra dagar åker till Milano med min kärlek.