Om att sakta men säkert förstöra sitt liv

Fråga: Vad ska man göra när tankarna verkligen tar över ens liv. Det går inte bra i skolan alls längre, hemma är mat det enda jag tänker på. Nya sätt att undvika de, och ingen av mina vänner vet direkt att jag har problem med de och jag vill inte riktigt hur jag ska berätta för dom. Mamma och pappa säger hela tiden att om jag går ner ett enda kilo till så kommer dom åka med mig till sjukhuset men jag vill inte släppa in någon människa jag inte känner i mitt liv som ska få mig att gå upp i vikt när jag igentligen behöver gå ner. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra, och har läst din blogg ett bra tag så vet att du kanske kan hjälpa mig på något sett kanske. Jag vill ju inte jämföra mig med varenda tjej jag ser, men jag kan knappt gå på fester här i Uppsala längre för alla är så fina och jag klarar inte av att se alla, dom är så fina och de är som jag inte duger.
 
Svar: Hej fina du! Jag vet att det inte är vad du vill höra, men du måste söka hjälp. Eller låta någon annan söka hjälp åt dig. Det låter som att din ätstörning (för ja, det är helt klart vad du har) har gått så pass långt att du MÅSTE låta någon annan ta hand om dig. Jag vet exakt hur du känner, du tror att hjälpen kommer att göra dig tjock, men så är det inte. Hjälpen kommer att göra dig frisk från den sjukdom som har tagit över ditt huvud. Din ätstörning är helt enkelt inte värd det, hur svårt det än känns att släppa på känslorna som styr dina tankar och matvanor så är det inte värt att offra sitt liv för. Så som det låter på dig så har du redan börjat offra stora delar av ditt liv och det kommer bara att bli värre och värre. Energibristen kommer att få din hjärna att sluta fungera, du kommer att isolera dig från alla i din omgivning och hela din värld kommer att kretsa kring mat och vikt och absolut ingenting annat. Låter du sjukdomen ta över dig så kan du glömma karriär, vänner, socialt liv och framtid. Till slut, om du inte tar emot hjälp, så kommer du att dö. Det är bara ren fakta. Så snälla du, tro mig, det är inte värt det.
 
Ta hand om dig och hör gärna av dig igen på [email protected] om du vill prata. Kram!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0