När jag ser spegelbilden av mig själv i hans ögon så ser jag den där perfekta, lyckliga människan jag alltid velat vara. Ändå tar det alltid några sekunder innan jag inser att det faktiskt är precis så han ser mig. 

 

För när han tar min hand och lindar in sina fingrar i mina inser jag att det inte finns ett enda spår av smärta i den hand han håller i. Ingenting faller sönder och ingenting bränner innanför bröstkorgen. Nu när jag vet att han finns existerar inget annat. Nu när jag har känt hans värme kan jag inte längre komma ihåg hur det känns att frysa. 

 

För när han håller om mig finns det ingenting som kan skada mig. Hans jämna andetag mot min nacke är ett skydd och hans närvaro skrämmer bort allt det där som gör ont. Så länge har jag varit rädd för att det kanske inte extsiterar någonting som kan hela. Att det inte finns någonting i hela världen som kan lindra smärtan i bröstkorgen, likt is mot ett svidande sår.

 

Jag är inte rädd längre.