Jag har skrivit så många texter om saknad utan att få dem att räcka till
Jag tror att man kan gå sönder av saknad. Jag tror att man kan dö av att lyssna på Bon Ivers Skinny love om och om igen tills man har slut på tårar, jag tror det.
Jag tror att man kan dö utan att förstå det. För i sinnet lever man alltid - och hoppas. En dag blir allt bra och man kan inte dö av saknad, man kan inte det. Det är omöjligt. Precis som det är omöjligt att ligga sömnlös hundra nätter i rad eller hamna på ett iskallt toalettgolv med ofrivilligt skakande händer exakt varje gång man inte känner hans armar omkring sig när det åskar, och ändå så gör man precis det. Ändå sitter man ihopkurad i ett hörn av duschen och tänker att nu händer det. Nu dör jag.
Kanske har man redan dött utan att ha förstått det. Jag tror det. Gått sönder, stannat och gett upp. Accepterat. Tackat för sig och sagt hejdå. Kanske har man bara ett visst antal hjärtslag och kanske tog han med sig flera hundra tusen när han gick. Kanske har man inga kvar.
Dör lite va du sätter ord i prick
det där är nog den bästa texten jag läst i mitt liv!<3
"kanske tog han med sig flera hundra tusen när han gick", exakt exakt så.
Så länge jag ligger kvar i den här sängen bredvid honom kan inte verkligheten röra oss. Jag tänker ligga kvar här så länge jag kan. Fast han går upp, fast solen går ner och upp igen så tänker jag ligga kvar här så länge jag bara orkar. Inte förrän jag stiger upp behöver jag ta emot vad verkligheten är. Så länge jag ligger här i lakan som fortfarande luktar efter honom så är han min. Och när jag reser mig upp och går har jag bestämt mig för att inte titta tillbaka igen.
Ja jag var ju tvungen att gå upp tillslut. Så jag ställde mig, gick hem, packade för att rymma resten av sommaren. Så länge vi inte är i samma stad kan jag andas. Hej förnekelse haha
