Jag tror att man kan gå sönder av saknad. Jag tror att man kan dö av att lyssna på Bon Ivers Skinny love om och om igen tills man har slut på tårar, jag tror det.

Jag tror att man kan dö utan att förstå det. För i sinnet lever man alltid - och hoppas. En dag blir allt bra och man kan inte dö av saknad, man kan inte det. Det är omöjligt. Precis som det är omöjligt att ligga sömnlös hundra nätter i rad eller hamna på ett iskallt toalettgolv med ofrivilligt skakande händer exakt varje gång man inte känner hans armar omkring sig när det åskar, och ändå så gör man precis det. Ändå sitter man ihopkurad i ett hörn av duschen och tänker att nu händer det. Nu dör jag.

Kanske har man redan dött utan att ha förstått det. Jag tror det. Gått sönder, stannat och gett upp. Accepterat. Tackat för sig och sagt hejdå. Kanske har man bara ett visst antal hjärtslag och kanske tog han med sig flera hundra tusen när han gick. Kanske har man inga kvar.