Jag ser dem överallt. På gatan, på bussen och ibland även som livlösa spöken i mina mörkaste mardrömmar. För någon vecka sedan såg jag en av dem inne på Cubus. I en tjock, mörkblå dunjacka och med samma gråa ansiktston som hon hade förr. För någon sekund tänkte jag att jag kanske borde säga hej. För jag har hållt om henne i flera timmar när hennes permission blev indragen. Jag har hört henne skrika av ångest och gråta av smärta på andra sidan väggen av mitt vilorum. Jag har blottat min insida inför henne och hon har låtit mig räkna ärren på hennes underarm. Men nu säger jag inte ens hej.

På avdelningen var vi som bästa vänner. Där inne, i en värld av vita sjukhusväggar där precis allt handlade om att lära sig att tugga och svälja, var vi varandras enda anknytning till verkligheten. Där inne famlade vi genom samma mörker och där inne delade vi samma känslor. Jag minns hur vi en gång skrattade så att vi nästan grät när vi tittade på Pirates of the Carribien för sjunde gången i rad. Lite "imorse ville vi nog mest bara dö men nu sitter vi ändå här igen och kollar på samma jävla film för sjunde gången i rad"-komedi. Men nu skrattar vi inte längre.

Idag fick jag veta att hon har försökt ta livet av sig. En överdos av sertralin, artarax eller kanske var det benzo. Jag minns faktiskt inte. Hon brukade alltid sticka så fina, färgglada vantar under pysseltimmen och nu ligger hon på sjukhus för att hon vill dö. Men jag gråter inte.

För här, på utsidan, känner jag henne inte. Jag vill inte känna henne. Jag vill inte veta hur hon mår, jag vill inte veta vad hon tänkte när hon svalde alla de där tabletterna och jag vill framför allt inte veta om jag ibland tänker precis likadant. Jag vet hur hon ser ut när hon famlar i mörker, jag har minst tre par av hennes färglada vantar i garderoben och jag ser hennes ansikte i varenda jävla en av mina mörkaste mardrömmar. Men jag gråter inte.