Tvåtusenelva var året då jag slutade leva. I ett helt år var jag fullkomligt livlös. Jag var så sjuk och jag var så ensam och jag var alldeles kolsvart inombords. Jag spenderade mina dagar i en säng med något som kändes lite som feber inombords, fast tusen gånger värre och tusen gånger så smärtsamt. Valborg, midsommar eller julafton spelade inte någon roll. Jag bara låg i min säng och såg årstiderna förändras utanför fönstret, samtidigt som jag lät den jag en gång var långsamt tyna bort framför mina ögon. I perioder grät jag så pass oavbrutet att tårarna på mina kinder slutade kännas och i andra perioder var jag bara livlös. Utan att öppna ögonen, utan att prata och utan att äta.

Trots detta har jag aldrig varit så tacksam över ett nytt år och en ny start som jag är idag. För är det någonting man lär sig när man på mindre än en månad går från att vara en social och glad tjej till att vara en nedbruten människa helt utan livslust, så är det vilka saker i livet som är på riktigt. Vad som består och vad som kan försvinna på ett ögonblick. Den kärlek jag har fått erfara de senaste året kommer aldrig att dö. Jag har varit i helvetet och vänt och det är inget jag önskar min värsta fiende ens. Men på vägen har jag fått det bevisat för mig att det finns människor som är villiga att slå sig blodiga för min skull, och för det är jag så oändligt tacksam.

Smärtan jag har fått erfara det senaste året har fått mig att inse vad det är som verkligen betyder någonting. För tro mig, högsta betyg i alla ämnen och storlek trettiofyra på tröjor betyder ingenting alls när man väl sitter där på sin säng och inser att man faktiskt inte vill leva mer. Människorna runt omkring som aldrig slutar krama ens hand, hur mycket den än skakar och hur orkeslöst man än kramar tillbaka, det är de som betyder någonting. Ingenting annat kommer någonsin spela någon roll.

Dessa människor ger mig ork att leva. För varje gång jag har suttit där på sängkanten och skadat mig själv så har jag skadat dem också. Varje gång jag har sjunkit djupare ned i det svarta så har de följt efter. Så fruktansvärt många gånger har jag sett dem lida och så fruktansvärt många gånger har jag låtit dem göra det. Jag har blundat för jag har inte orkat se. Ändå fanns de kvar vid min sida när jag öppnade mina ögon igen. Ändå har de offrat en bit av sig själva när de slagits för min överlevnad då jag inte orkade göra det själv. Det är tack vare dem, tack vare deras konstanta kärlek och deras luft i mina lungor, som jag står upp idag.

Jag vet att jag fortfarande är långt ifrån den sociala, glada och tjej jag var förut. Jag är fortfarande svag och jag är fortfarande trasig. Men jag har långsamt börjat släppa taget om allt det som förstör mig. För första gången på länge vill jag verkligen leva mitt liv och för första gången på länge kan jag se någon slags framtid för mig själv. Det här ska bli mitt år. Det är min tur att leva och det är min tur att med allt det jag har ge tillbaka till dem som hjälpt mig att andas under året som gått. Det var för deras skull jag bestämde mig för att inte ge upp, och det är för dem jag ska fortsätta att slåss. För dem vill jag leva. Hela år tvåtusentolv och varenda sekund i resten av mitt liv.