Jag borde kanske blogga. Precis som jag borde börja sova på nätterna istället för att lyssna på Iron & Wine och gråta varje gång låtarna tar slut. Men jag är rädd att jag förgörs av den film som spelas upp innanför ögonlocken när jag somnar och jag är ännu mer rädd för att inte vilja vakna.
Jag har älskat honom i trehundrasextiofem dagar.

Marlboro i kombination med alldeles för billigt vin gör av någon konstig anledning ingenting alls när jag får sitta bredvid honom. För han är lång och han är smal och han är sådär alldeles overkligt vacker när han ler. Varje kyss är ett lyckorus och varje gemensamt andetag är en gnista hopp som tänds i bröstet. Jag har gett upp den jag var för att få vara med den han är och jag har älskat honom i trehundrasextiofem dagar.

Ingen kan riktigt förstå varför han finns i varje andetag jag tar och i varenda liten millimeter av min kropp. Men jag är så fruktansvärt kall utan hans värme. Jag kan inte stå upp på mina egna ben och jag kan inte stoppa den tomhet som långsamt förlamar mig när han inte är i min närhet. I hans ögon bor hela min existens och i hans famn finns min orsak att leva.

Jag har älskat honom i trehundrasextiofem dagar.